Vem var Erik runristare?

Jag har huggit Eriks runor, studerat original i Edinburgh och
alla övriga kända Erik-runstenar, jag har lärt känna Erik.

Vi arbetar båda med människor som vill synas och höras långt efter sin död, för att lyckas kuvar vi ytan på vackra stenar med slägga och järn, låter runor och ornamentik bära meddelande till okänd framtid.

Med 1000 års skillnad har vi fortfarande mycket gemensamt och här kommer jag använda allt jag ser och lärt för att beskriva Erik.

Ornamentik och runor talar för att Erik var verksam 1030-1050. Ett område 5 km norr om Enköping verkar vara Eriks hemort.

Erik föds år 1013
Grop-Norrby, Back-Norrby och Rotbrunna är Eriks hemtrakter.

Redan som liten fascinerades Erik av runor och runstenar.
Vid härdens sken under långa vinterkvällar berättas det om långa färder och stordåd, både av gamla och nya gudar och av sedan länge döda släktingar. Nästan alltid dök runorna upp i olika former. Erik lyssnade alltid noga och han fascinerades, en speciell lockelse växte sig stark.

Erik blev besviken men han gav inte upp, smeden fick smida om mejslarna och härda dem på ett annat sätt så att de skulle hålla skärpan lite längre.

En vecka senare hade Erik hittat tekniken, huggspåren blev djupa och raka och mejslarna höll bättre än tidigare. Nu kände sig Erik redo att hugga en riktig runsten och lärostenen framför honom lämnades åt sitt öde i gårdens närhet.

Erik hittar sin sten och nu ska en riktig runsten huggas.
Mödosamt och med många och lärorika problem lyckas Erik hugga klart sin första runsten mot slutet av sommaren. Den blev inte stor och runinskriften blev kort och det behövdes inget tränat öga för att se att upphovsmannen saknade erfarenhet. Erik som själv börjat få ett tränat öga såg detta allt för väl, hans förväntningar hade varit långt större än resultatet och nu blev han åter besviken.

Han tappade både lusten och modet att fortsätta som runristare.

Släkt och vänner till undsättning, de berömmer Erik för hans tilltag och resultat och de uppmuntrar honom att gå vidare. Lusten kom tillbaka.. nu starkare än tidigare och han vill visa alla att han kan bättre.

Hela hösten och vintern samlar Erik all kunskap han kan komma över, han studerar omgivningens runstenar med nya ögon, en runristares ögon. Han synar varje konstverk han träffar på som bonader, smycken och träsniderier och han möter ett kors i Sigtuna som inspirerar så till den grad att det blir hans följeslagare under många år.

Våren kommer och Erik är redo för storverk.
Samtidigt har hans far i hemlighet övertalat en bonde på en gård en bit bort att låta Erik hugga sin första runsten på beställning. När Erik besöker gården blir man snart överens och man väljer ut ett lämpligt runstensämne. Ämnet flyttas till den plats där arbetet ska utföras och där runstenen senare ska resas.

När man diskuterade runstenens utseende så visade Erik teckningar från den gångna vintern. Det stora korset som Erik har fastnat för lockar även bonden, hans gård och det mesta av bygden runt omkring blev för inte så länge sedan kristnat och

En hård kolbit blir Eriks penna, han skissar upp ornamentiken på runstensämnet, en orm sedd ovanifrån med runda ögon och tunga, en kropp som följer stenens ytterkanter och där ormens hals och stjärt möts låser han dem med en bandknut, en bandknut som förlängs uppåt och omvandlas till det stora korset.

Arbetet kan börja och Erik nöter fårfäll dagar i sträck.
Ibland sover han kvar på gården men oftast tar han sig hem eftersom det inte är allt för långt. De gånger han tar sig hem passar han på att skärpa upp, och härda om sina mejslar som nu växt i antal, nästan 10 stycken har han fått ihop.

Vid ett tillfälle när han hade jobbat länge vid runstenen och var trött och okoncentrerad, fick han ett illa taget stenskott i ögat, instinktivt gnuggade han för att få bort smärtan men insåg snart att det bara blev värre. Erik vinglade med rinnande öga och snorig näsa upp till gården där han fick hjälp.

Mot kvällen kom gråväder med regn och rusk, inget väder för runristning vilket passade bra nu när Erik ändå behövde vila sitt repade öga. Erik förvånades hur väl omhändertagen och ompysslad han blev, vad han inte visste var att bonden hade givit stränga order om just detta för att Erik snabbt skulle bli frisk och skarpögd igen. Bonden ville nu, mer än någonsin, se sin runsten bli rest.

Efter två dagar pressas gråvädret bort av solen och runstenens yta torkar. Eriks öga har läkt och nu det finns inga ursäkter att inte fortsätta arbetet.

Vis av sin nya erfarenhet kisar Erik under arbetet och han vilar när han blir trött. Arbetet går bra och snart är all ornamentik huggen.

Erik kunde inte begripa hur detta hade gått till, men eftersom de ändå inte var några svårigheter att ljuda dessa så lämnade han dem så som de såg ut.

Runstenen restes vid färdvägen med gårdsfolkets gemensamma krafter, den rengjordes och målades upp i flera färger. Äntligen stod där en runsten som Erik hade huggit, han gick fram och åter på vägen för att försöka förstå hur förbipasserande skulle uppleva den.

Erik blev nöjd med vad han såg och en stor lycka och tillfredsställelse växte fram.
Den nya runstenen och den nya runristaren blev omtalad i bygden och Erik fick under en tid många lovord för sitt verk.

Säker i sadeln började Erik fundera på om det fanns möjlighet att förenkla arbetet, han kom fram till att A och N runorna bara behöver en halv bistav, åt ena hållet, alla skulle ändå förstå vilka runorna var. Tilltaget skulle bespara Erik en del arbete och redan på nästa runsten skulle förändringen införas.

Under åren som följde fick Erik flera uppdrag, ibland högg han till och med två runstenar på en sommar, ibland fick han sent på hösten avbryta sitt arbete för att fortsätta till våren.

Snart kunde han själv återge dessa berättelser som om de vore hans egna när han satte sig vid nya matbord och eldhärdar. Efter varje runsten blev Erik allt populärare att lyssna till och han hade alltid en ny och spännande berättelse att dela.
Erik var nu mer än bara en runristare, han var även skald och budbärare!

För första gången kunde Erik släppa lös äventyraren i sig.
Påeldad av bröderna skissade han upp sin vanliga ornamentik, men denna gång med "extra allt". Som slutkläm skulle han signera sitt verk med lönnrunor, något han och bröderna glatt kokat ihop under en midsommarnatt med gott fruktmjöd.

Erik och bröderna hjälptes åt att hugga, ett befriande arbete i goda vänners lag som både roade och gav mer inspiration, så pass att redan innan runstenen blev färdig hade bröderna bestämt sig för att låta Erik hugga ännu en runsten till Nockes minne, denna gång med Nockes bröder som avsändare.

Erik och Bröderna hittade snart ett bra runstensämne nära deras gård.

Ivriga att slutföra sitt arbete för att kunna påbörja det nya gör de misstag. När stenen blir rest och uppmålad syntes dessa tydligt inför deras självkritiska ögon. Enhälligt beslutade man nu att Nockes andra runsten skulle bli fri från fel och misstag, gemensamt skulle de syna allt noga före det höggs.

Det är nu Erik hugger sin bästa runsten.

De nya S-runorna skulle bara bestå av en halv huvudstav.

Erik hugger totalt tre runstenar på detta sätt, den första på Ängsö, nästa i Forsby och slutligen en i Urlunda. Men efter varje runsten växer klagomålen, många hade svårt att läsa vanliga runor och nu blev det nästan omöjligt.

Erik lyssnar och tar åt sig och efter runstenen i Urlunda återgår
Erik till till de vanliga S-runor igen.

Tyvärr går arbetet lite väl fort i den lätthuggna sandstenen, och beställarens oväntade önskan om ett drakhuvud sett från sidan blir mindre lyckat.

Runorna försöker han få både jämnt fördelade och extra fina, typiskt när koncentrationen är inställd på utseendet och med runor som bara har markerats med streck av kol, så glömmer Erik en runa, F-runan i ordet "efter" som istället blir ”eter”. misstaget upptäcks allt för sent, först när stenen är uppmålad och rest.

Runstenen i Uppsala blir hans sista verk.

Slutord!

Det ni nyss har läst eller hört är en blandning av egna erfarenheter, fakta och fantasi. Ingen kan säga att det gick till just så här men samtidigt är det inte omöjligt heller.

Anledningen att jag skapat denna berättelse är dels för underlätta förståelsen hur det kunde vara, och är, att vara runristare, dels att locka till fler visioner med nya synvinklar och att skapa debatt.

/ Kalle