Start  |  Runstensämnet  |  Flytta & placera  |  Ornamentik
Figurer  |  Verktyg  |  Huggteknik  |  Inskrift  |  Runor  |  Fonter

Den "Urnordiska runraden" (den äldre runraden)
togs i bruk i början av vår tidräkning, straxt efter år 0.

De få runinskrifter och runstenar som finns från denna tid är svåra att tyda. Efter folkvandringstid (runt 500-talet) förändras språket så pass att den urnordiska runraden tappar sin funktion. På 700-talet tas en ny runrad med 16 runor i bruk.

Den "Vikingatida runraden" (den yngre runraden)
Den nya runraden införs över hela norden under 700-talet.

Med bara 16 runor anpassade för det nya ljuden i det nordiska språket blev det lättare att rista men svårare att läsa eftersom några av runorna representerade flera ljud. När väl runorna började användas mer praktiskt och med flera meningar blev läsbarheten viktigare. I slutet av 900-talet kommer små prickar och markeringar i några av runorna för att hjälpa läsaren att använda rätt ljud.

De "Stugna runorna" (en uppgradering av den yngre runraden)
De första runor som blir stugna (med en liten prick eller streck i runan) är:
F, U, K, I som blir uppdelade till f,v - u,y - k,g - i,e.

Konceptet är så vinnande att med tiden, och vart efter läsbarheten blir allt viktigare, kommer ännu fler stugna runor. I början av 1100-talet har vi den helstungen runraden färdig med kortkvistrunor som i stort kan jämföras med ljuden dagens alfabete.

Den "Helstugna kortkvistrunor"
Nu är det inte bara en välplacerad prick som hjälper läsaren att hitta rätt ljud utan några runor skiljer även på sina ljud med enkel eller genomgående bistav.

En enkel jämförelse med alfabetet
Ett lätt sätt att förklara hur stugna runor fungerar är att titta på hur Alfabetet ser ut.
Dagens alfabete har bara 26 bokstäver! De tre sista Å, Ä och Ö är inte egna bokstäver utan helt enkelt stugna A och O, samma princip som med stugna runor.

På webben finns mycket mer information om runor, bra och dåliga.
Jag rekommenderar Wikipedia >