Rekonstruktion av runsten U 530 
Ven högg originalet?

Magnus Källström vid Nordiska språk har fördjupat sig i U 530 för 
att se om det går att bestämma vem runristaren var. 

Utgångspunkten är ofta de ristningar som ristaren har signerat med sitt namn. 
Utifrån dessa ristningar kan man dessvärre se att en ristare sällan är helt 
konsekvent utan kan variera sig, vilket inte minst gäller stavningen av orden. 
Att tillskriva en känd ristare en osignerad runsten blir alltså en sorts avvägning 
mellan de olika drag som går att iaktta. 

Runstenar som är försvunna och endast kända genom äldre avbildningar är givetvis extra problematiska. Det är här omöjligt att bedöma huggningstekniken och även en del av de andra kriterierna kan vara svåra att använda. Hur runstenens ornamentik och runformer har återgivits på de bevarade avbildningarna är ju till stor del beroende på tecknarens intentioner, skicklighet och noggrannhet. 

Vissa tecknare som t.ex. de som verkade under Johan Hadorphs ledning under den senare delen av 1600-talet, avbildade stenarna efter en bestämd skala och dessa avbildningar är i regel ganska tillförlitliga vad det gäller stenens ornamentik och form. 

Tidiga antikvarier som Bureus och Rhezelius ritade däremot på fri hand och kan ibland förhålla sig ganska fritt till sin förlaga. Samtidigt finns det flera exempel där de senare har läst en inskrift bättre än Hadorph. 

1. Vad i runinskriften gör det troligt att Vidbjörn huggit U 530?
Förslaget att U 530 skulle ha varit ett verk av Vidbjörn kommer 
ursprungligen från Sven B. F. Jansson (1946 s. 82 ff.). 

Ristaren Vidbjörn tillhör inte de mer produktiva ristarna, utan det rör sig uppenbarligen om en ristarförmåga som verkade ganska lokalt. Endast en av hans stenar, U 524 vid Penningby i Länna socken är signerad, men det är troligt att han även har utfört ytterligare ett antal ristningar. Hit hör exempelvis den runsten som står vid Hårdnacka i Estuna socken (U 579). Enligt Per Stille (1999 s. 139) finns i Uppland sammanlagt tio ristningar av Vidbjörns hand, men några av dessa ristarbestämningar måste betraktas som ganska osäkra.

Jansson grundar sin slutsats att Vidbjörn ristat U 530 på tre kriterier. 
Det första gäller de »överflödiga» vokalrunor som finns i namnen hulmfastar ’Holmfast’ och burut ’Brodd’, där man normalt skulle ha väntat skrivningarna hulmfastr respektive brut. Det rör sig här om en sorts inskottsvokaler eller stödvokaler som ristaren tyckt sig höra när han uttalade namnen. Sådana uppträder ibland på runstenarna i ord som innehåller flera konsonanter i följd och beror på att ristaren har haft svårighet att analysera vilka ljud som egentligen ingick i det språkliga uttrycket. 

På den av Vidbjörn signerade U 524 finner man samma typ av inskottsvokal i namnformen karumbus som troligen ska utläsas Krumbs ’Krums’. De båda u-runorna är egentligen överflödiga och namnet skulle med en mer ”normal” stavning lyda krumbs. Liknande skrivningar finns också på U 579, t.ex. baruþar i stället för bruþr ’bröder’. 

Janssons andra kriterium gäller ornamentiken, som han menar i hög grad påminner om den nämnda Hårdnackastenen (U 579). Likheten finns här främst i utformningen av rundjurets huvud med den kraftiga nosen och den stora bågböjda underläppen. Slutligen nämner Jansson skiljetecknen och runornas former, men utan att ge några konkreta exempel. 

Skiljetecknen på U 530 har enligt Rhezelius’ teckning dels varit kryssformiga (×), dels bestått av två punkter ställda som ett kolon (:). Den signerade U 524 har visserligen endast kryssformiga och korsformiga skiljetecken, men på U 579 förekommer genomgående kolonformade skiljetecken. 

Att säga något bestämt om runformerna är svårare, men man kan lägga märke till att Rhezelius på sin originalteckning (i Monumenta Uplandica) har tecknat alla n-runorna med ensidig bistav (n), medan bistaven i a-runorna är dubbelsidig (æ). 
Det verkar inte troligt att Rhezelius skulle ha givit n-runan denna form om den inte funnits på stenen (Observera att han på sin renritning däremot har ”normaliserat” denna runa till N). 

På den osignerade U 579 förekommer n och a endast med dubbelsidiga bistavar och i detta fall finns alltså ingen direkt likhet med U 530. Intressantare är då att den signerade U 524 har formen æ för a, men att n-runans form växlar mellan N och n. Förekomsten av n-runa med ensidig bistav på U 530 skulle alltså kunna tyda på att Vibjörn är ristaren, men det finns givetvis också andra runristare i trakten som har använt denna runform. 

I övrigt är det svårt att finna drag som kan användas för att tillskriva någon ristare denna sten. Nämnas kan att ordet aftiR ’efter’ på U 530 motsvaras av skrivningen oftiR på U 524, medan U 579 uppvisar en tredje variant: iftiR. 

Förutom ornamentiken och då främst rundjurets huvud, är det alltså förekomsten av inskottsvokaler och eventuellt n-runans form som främst talar för att Vidbjörn har ristat U 530.

2. Vad gör det mindre troligt att stenen är ristad av Torbjörn Skald?
Runristaren Torbjörn skald är ganska väl känd. Han har signerat sex stenar med sitt namn och lika många osignerade kan med stor säkerhet tillskrivas honom (Källström 1999). Den relativt enkla ornamentik som U 530 tycks ha haft skulle eventuellt också kunna stämma med de stenar som Torbjörn skald har utfört. 

Den mest framträdande egenheten i Torbjörn skalds ristningar finns i runformerna, där han av någon anledning låter huvudstaven i vissa runor luta ganska kraftigt. Detta är särskilt framträdande i a- och n-runorna, där den förra ofta lutar åt vänster, medan den andra lutar åt höger. Några sådana runor finns inte på Rhezelius’ teckning, men detta är knappast någon avgörande invändning mot att Torbjörn skald kan ha ristat stenen. Man kan här jämföra med Rhezelius’ teckning av runstenen U 532 vid Roslags-Bro kyrka. Stenen är signerad av Torbjörn skald och trots att flera av huvudstavarna i runorna lutar, har inte Rhezelius försökt efterlikna dessa på sin teckning.

Vad som däremot talar emot att Torbjörn skald skulle ha ristat U 530 är de kolonformade skiljetecknen och n-runans form. Visserligen förekommer ett kolonformat skiljetecken två gånger på Hillersjöhällen (U 29), men i övrigt är hans skiljetecken av en annan form (kors, kryss, kort streck eller punkt). Torbjörn skald använder dessutom alltid en n-runa med dubbelsidig bistav (N).

Vad det gäller stavningen skulle ordformer som auk ’och’, raisa ’resa’ och stain ’sten’ kunna stämma med Torbjörn skalds bruk, men dessa skrivningar är samtidigt så vanliga att de inte kan användas för en ristarbestämning. Att två av namnen innehåller inskottsvokaler motsäger däremot att Torbjörn skald skulle vara ristaren, eftersom det inte finns några exempel på att han använt sådana vokaler. Samma sak gäller skrivningen aftiR för ordet ’efter’. Hos Torbjörn skald skrivs detta ord alltid med en inledande i- eller e-runa. 

De drag som alltså talar för att Vidbjörn har ristat U 530 är alltså lika starka argument mot att Torbjörn skald skulle vara upphovsmannen. Med den kunskap vi har om U 530 är Janssons ristarbestämning fortfarande den mest rimliga.

Referenser
Jansson, Sven B. F., 1946: Runinskrifter i Norrtäljetrakten. I: Antikvariska studier 2, Norrtäljetrakten under forntiden. En översikt. Stockholm. (Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens Handlingar 62.)

Källström, Magnus, 1999: Torbjörn skald och Torbjörn – studier kring två mellansvenska runristare. Stockholm. (Meddelanden från Institutionen för nordiska språk, MINS 48.)

Stille, Per. 1999. Runstenar och runristare i det vikingatida Fjädrundaland. 
En studie i attribuering. Uppsala. (Runrön 13.)

Uppdaterad 27 augusti, 2005 av Kalle Runristare All rights reserved, ©