Runsten U 1173

Vem var Erik runristare?


Jag har huggit Eriks runor, studerat original i Edinburgh och
alla övriga kända Erik-runstenar, jag har lärt känna Erik.

Vi arbetar båda med människor som vill synas och höras långt efter sin död, för att lyckas kuvar vi ytan på vackra stenar med slägga och järn, låter runor och ornamentik bära meddelande till okänd framtid.

Med 1000 års skillnad har vi fortfarande mycket gemensamt och här kommer jag använda allt jag ser och lärt för att beskriva Erik.

Ornamentik och runor talar för att Erik var verksam 1030-1050. Ett område 5 km norr om Enköping verkar vara Eriks hemort.


Erik är en tidig runristare,

verksam många år före de kända runristarna Fot, Öpir och Livsten m.fl.

Sagan om Erik Runristare
av Kalle Runristare

Erik föds år 1013
Grop-Norrby, Back-Norrby och Rotbrunna är Eriks hemtrakter.

Redan som liten fascinerades Erik av runor och runstenar.
Vid härdens sken under långa vinterkvällar berättas det om långa färder och stordåd, både av gamla och nya gudar och av sedan länge döda släktingar. Nästan alltid dök runorna upp i olika former. Erik lyssnade alltid noga och han fascinerades, en speciell lockelse växte sig stark.



16 år gammal
lät han gårdens smed tillverka ett par huggmejslar åt sig och straxt efter började han hugga sina första runor på en av gårdens stenar. De första huggspåren blev krokiga och grunda och mejslarna slöades fort.

Erik blev besviken men han gav inte upp, smeden fick smida om mejslarna och härda dem på ett annat sätt så att de skulle hålla skärpan lite längre.

En vecka senare hade Erik hittat tekniken, huggspåren blev djupa och raka och mejslarna höll bättre än tidigare. Nu kände sig Erik redo att hugga en riktig runsten och lärostenen framför honom lämnades åt sitt öde i gårdens närhet.

Erik hittar sin sten och nu ska en riktig runsten huggas.
Mödosamt och med många och lärorika problem lyckas Erik hugga klart sin första runsten mot slutet av sommaren. Den blev inte stor och runinskriften blev kort och det behövdes inget tränat öga för att se att upphovsmannen saknade erfarenhet. Erik som själv börjat få ett tränat öga såg detta allt för väl, hans förväntningar hade varit långt större än resultatet och nu blev han åter besviken.

Han tappade både lusten och modet att fortsätta som runristare.


Av Eriks 18 kända huvud är det bara två som visas från sidan, båda i Uppsala, U 978 och U 943. Endast U 1173 har rullad tunga och U 732 är det huvud som är jämnast.


Släkt och vänner till undsättning, de berömmer Erik för hans tilltag och resultat och de uppmuntrar honom att gå vidare. Lusten kom tillbaka.. nu starkare än tidigare och han vill visa alla att han kan bättre.

Hela hösten och vintern samlar Erik all kunskap han kan komma över, han studerar omgivningens runstenar med nya ögon, en runristares ögon. Han synar varje konstverk han träffar på som bonader, smycken och träsniderier och han möter ett kors i Sigtuna som inspirerar så till den grad att det blir hans följeslagare under många år.

Våren kommer och Erik är redo för storverk.
Samtidigt har hans far i hemlighet övertalat en bonde på en gård en bit bort att låta Erik hugga sin första runsten på beställning. När Erik besöker gården blir man snart överens och man väljer ut ett lämpligt runstensämne. Ämnet flyttas till den plats där arbetet ska utföras och där runstenen senare ska resas.

När man diskuterade runstenens utseende så visade Erik teckningar från den gångna vintern. Det stora korset som Erik har fastnat för lockar även bonden, hans gård och det mesta av bygden runt omkring blev för inte så länge sedan kristnat och

Erik har två typer av bandknut mellan hals och stjärt.
På stenar där Erik lagt ner extra omsorg får de öppna öglor som på U 768 ovan, är korsbladen spetsiga blir bandknuten spetsig.
På U 1173 ovan syns hur Erik strävar efter att låta runorna sluta i samma höjd, Erik lämnar även stort utrymme till runorna nedanför knuten.
bonden tyckte det var viktigt visa var man står när det gällde den saken, dessutom var korset ett av de vackraste han sett.

En hård kolbit blir Eriks penna, han skissar upp ornamentiken på runstensämnet, en orm sedd ovanifrån med runda ögon och tunga, en kropp som följer stenens ytterkanter och där ormens hals och stjärt möts låser han dem med en bandknut, en bandknut som förlängs uppåt och omvandlas till det stora korset.

Arbetet kan börja och Erik nöter fårfäll dagar i sträck.
Ibland sover han kvar på gården men oftast tar han sig hem eftersom det inte är allt för långt. De gånger han tar sig hem passar han på att skärpa upp, och härda om sina mejslar som nu växt i antal, nästan 10 stycken har han fått ihop.

Vid ett tillfälle när han hade jobbat länge vid runstenen och var trött och okoncentrerad, fick han ett illa taget stenskott i ögat, instinktivt gnuggade han för att få bort smärtan men insåg snart att det bara blev värre. Erik vinglade med rinnande öga och snorig näsa upp till gården där han fick hjälp.

Mot kvällen kom gråväder med regn och rusk, inget väder för runristning vilket passade bra nu när Erik ändå behövde vila sitt repade öga. Erik förvånades hur väl omhändertagen och ompysslad han blev, vad han inte visste var att bonden hade givit stränga order om just detta för att Erik snabbt skulle bli frisk och skarpögd igen. Bonden ville nu, mer än någonsin, se sin runsten bli rest.

Efter två dagar pressas gråvädret bort av solen och runstenens yta torkar. Eriks öga har läkt och nu det finns inga ursäkter att inte fortsätta arbetet.

Vis av sin nya erfarenhet kisar Erik under arbetet och han vilar när han blir trött. Arbetet går bra och snart är all ornamentik huggen.


Erik gör sig redo för runinskriften.
Själva inskriften har Erik inte så mycket att säga till om, bonden visste mycket väl vad han ville få sagt. Eriks uppdrag blir att stava rätt, placera ut runorna jämt och hugga dem väl.

Utplacering av runor trodde Erik skulle vara enkelt men det visade sig var tvärt om. Runorna skulle ha jämnt avstånd från varandra och börja och sluta i samma höjd för att helhetsbilden skulle bli bra. Erik ville dessutom att runorna över och under bandknuten skulle hålla samma höjd.

Problemet var att runorna antingen inte fick plats eller så blev det plats över.
Till slut var stenens yta fullklottrad av svarta markeringar från kolbiten som Erik använde att rita med. Nästa problemet var ännu svårare att lösa, varje runa hade olika bredd så när Erik väl började hugga så stämde inte markeringarna i alla fall. Erik kunde omöjligt få runorna helt jämnt fördelade, nästan fick duga.

All koncentration på runornas utseende
och placering höll på att orsaka flera misstag av en annan sort, fel runa på fel plats men som gick att ändra så misstaget knappt syntes. När alla runor var färdighuggna och Erik gick igenom sitt arbete upptäckte han att två av S-runorna blivit spegelvända.

Erik kunde inte begripa hur detta hade gått till, men eftersom de ändå inte var några svårigheter att ljuda dessa så lämnade han dem så som de såg ut.

Runstenen restes vid färdvägen med gårdsfolkets gemensamma krafter, den rengjordes och målades upp i flera färger. Äntligen stod där en runsten som Erik hade huggit, han gick fram och åter på vägen för att försöka förstå hur förbipasserande skulle uppleva den.

Erik blev nöjd med vad han såg och en stor lycka och tillfredsställelse växte fram.
Den nya runstenen och den nya runristaren blev omtalad i bygden och Erik fick under en tid många lovord för sitt verk.

Säker i sadeln började Erik fundera på om det fanns möjlighet att förenkla arbetet, han kom fram till att A och N runorna bara behöver en halv bistav, åt ena hållet, alla skulle ändå förstå vilka runorna var. Tilltaget skulle bespara Erik en del arbete och redan på nästa runsten skulle förändringen införas.

Under åren som följde fick Erik flera uppdrag, ibland högg han till och med två runstenar på en sommar, ibland fick han sent på hösten avbryta sitt arbete för att fortsätta till våren.


Den äventyrliga konstnären i Erik lockade till förnyelser och utmaningar, men den ornamentik och kors som Erik blivit känd för verkade vara just vad alla ville ha.
Erik hade blivit en riktig runristare och ornamentiken han högg var hans levebröd.
Den äventyrliga delen av Erik fick vänta.

År 1043 hade Erik huggit fler än 10 runstenar. De flesta uppdragen hade varit så långt bort från hemmet att Erik hade stannat kvar under arbetets gång. Det gjorde att Erik ständigt fick lära känna nya människor under längre tider, vilket i sin tur gav oanade fördelar.

Han lyssnade till märkliga berättelser, om resor till främmande länder, om stordåd i svunna tider, om gudar och makter som både hjälpte och stjälpte. Erik lyssnade alltid uppmärksamt och han samlade all information och kunskap.

Snart kunde han själv återge dessa berättelser som om de vore hans egna när han satte sig vid nya matbord och eldhärdar. Efter varje runsten blev Erik allt populärare att lyssna till och han hade alltid en ny och spännande berättelse att dela.
Erik var nu mer än bara en runristare, han var även skald och budbärare!


Under senvintern hade Eriks bästa väns bror Nocke dött i en olycka.
Nockes föräldrar, Torsten och Hjälmdis, ville att Erik skulle hugga en runsten till hans minne. Torsten bedyrade att Erik skulle få fria händer och obegränsat med tid... vilket skulle visade sig vara det samma som, ingen betalning men väl tacksamhet och livslång vänskap.
Som motkrav önskade Erik hjälp av Nockes bröder i arbetet vilket absolut inte var något problem, bara de fanns tillgängliga vid höstskörden.

Erik och bröderna hittade snart en stor och lämplig sten och platsen som utsågs var väl synlig ute på den öppna hagmarken mellan Rotbrunna och Back-Norby, nära Nocke och hans bröders hem.

För första gången kunde Erik släppa lös äventyraren i sig.
Påeldad av bröderna skissade han upp sin vanliga ornamentik, men denna gång med "extra allt". Som slutkläm skulle han signera sitt verk med lönnrunor, något han och bröderna glatt kokat ihop under en midsommarnatt med gott fruktmjöd.

Erik och bröderna hjälptes åt att hugga, ett befriande arbete i goda vänners lag som både roade och gav mer inspiration, så pass att redan innan runstenen blev färdig hade bröderna bestämt sig för att låta Erik hugga ännu en runsten till Nockes minne, denna gång med Nockes bröder som avsändare.

Erik och Bröderna hittade snart ett bra runstensämne nära deras gård.

Ivriga att slutföra sitt arbete för att kunna påbörja det nya gör de misstag. När stenen blir rest och uppmålad syntes dessa tydligt inför deras självkritiska ögon. Enhälligt beslutade man nu att Nockes andra runsten skulle bli fri från fel och misstag, gemensamt skulle de syna allt noga före det höggs.

Det är nu Erik hugger sin bästa runsten.


Nästa vår var det dags att hugga en runsten på Ängsö.
Erik som fortfarande är ovän med de för honom luriga S-runorna hade äntligen löst problemet. Nu skulle de huggas på ett nytt som han hört talas om, ett sätt som omöjligt kunde bli fel och som också skulle göra arbetet enklare.

De nya S-runorna skulle bara bestå av en halv huvudstav.

Erik hugger totalt tre runstenar på detta sätt, den första på Ängsö, nästa i Forsby och slutligen en i Urlunda. Men efter varje runsten växer klagomålen, många hade svårt att läsa vanliga runor och nu blev det nästan omöjligt.

Erik lyssnar och tar åt sig och efter runstenen i Urlunda återgår
Erik till till de vanliga S-runor igen.


Åren går och till slut har Erik blivit känd så långt bort som till Uppsala.
Eriks fina kors, ibland med rundade korsblad och ibland med spetsiga, hade vunnit mark och nu fick Erik sitt livs beställning, en runsten till det mytomspunna Uppsala.

Runstensämnet som i förväg hade utsetts till Erik var ett större block av röd sandsten. Erik har huggit i röd sandsten en gång tidigare, i Fornby, många mil västerut så han visste vad det innebar, lätt arbete och uthålliga mejslar.

Korset är det som öppnade porten till Uppsala, så där lägger Erik ner mer arbete än någonsin. Resultatet blir därefter, det fina korset med nålvassa korsblad är det bästa Erik har huggit.

Tyvärr går arbetet lite väl fort i den lätthuggna sandstenen, och beställarens oväntade önskan om ett drakhuvud sett från sidan blir mindre lyckat.

Runorna försöker han få både jämnt fördelade och extra fina, typiskt när koncentrationen är inställd på utseendet och med runor som bara har markerats med streck av kol, så glömmer Erik en runa, F-runan i ordet "efter" som istället blir ”eter”. misstaget upptäcks allt för sent, först när stenen är uppmålad och rest.


Något år senare får Erik en ny chans i Uppsala.
Även denna gång är det röd sandsten som ska huggas, men nu på en stor tunn skiva. Åter vill man ha ett drakhuvud sett från sidan men Erik är förberedd, han har tittat i böcker skrivna på främmande språk med många bilder på demoner och drakar, han tar steget fullt ut och ger draken ett huvud med nacktofsar, huggtänder och ett eldsprutande gap.

Trots det livfulla huvudet lyckas inte Erik riktigt med sitt uppdrag.
Runstenens form och den stora ytan känns ovant och drakens proportioner blir fel, tjock hals och smal kropp och det stora korset blir både snett och vint. Han väljer nu bort de fina, smala korsbladen som är så svåra att hugga i spetsarna, mer rundade och lätthuggna får det bli.

När runstenen väl är färdig och placerad på sin rätta plats målas den upp, då upptäcker Erik att en del av drakens nacktofs inte blivit huggen, Erik bara målar den delen och låter det vara så för nu vill han bli klar och komma därifrån.


Efter nästan 23 år som resande runristare

till främmande gårdar och platser är Erik trött,
han längtar hem till väntande gård och familj.

Runstenen i Uppsala blir hans sista verk.


Slutord!

Det ni nyss har läst eller hört är en blandning av egna erfarenheter, fakta och fantasi. Ingen kan säga att det gick till just så här men samtidigt är det inte omöjligt heller.

Anledningen att jag skapat denna berättelse är dels för underlätta förståelsen hur det kunde vara, och är, att vara runristare, dels att locka till fler visioner med nya synvinklar och att skapa debatt.

/ Kalle


U 732 Grillby
U 738 Grillby
U 755 Grillby
U 762 Enköping
U 768 Enköping
U 769 Enköping
U 774 Enköping
U 779 Enköping
U 793 Enköping
U 798 Enköping
U 857 Uppsala
U 943 Uppsala
U 978 Uppsala
U 1153 Fjärdhundra
U 1154 Fjärdhundra
U 1155 Fjärdhundra
U 1156 Fjärdhundra
U 1157 Fjärdhundra
U 1165 Enköping
U 1172 Vittinge
U 1173 Vittinge
Vs 30 Möklinta
 

Fler sidor på min webbplats
Hem & Nyheter  |  Mitt Galleri  |  Guide Birka & Hovgården  |  Runstensskolan
Gamla Runstenar  |  Arkeologi  |  Mjödrecept  |  Facebook  |  Kontakt
Uppdaterad 02 mars, 2017 av Kalle Runristare, All rights reserved ©